Cwejman

Nyligen antogs i det Kafkaartade rådet för mänskliga rättigheter en ickebindande resolution som menar att kritik mot religionen (det är i bestämd form eftersom Islam är den enda religionen som åsyftas) ska räknas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har påven återkommit i sin roll som förkunnare av religiösa dogmer som går stick i stäv med verkligheten (ni vet, den där platsen som religioner ofta skyr) . Som tur är sätter The Lancet påven på plats och varnar för att religiös dogmatism faktiskt inte kan ha första prio när det kommer till vetenskap och människors liv. Likaså går nästan 200 NGO;s ut med ett öppet brev och protesterar mot FN-resolutionen.

Det är viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan och de muslimska organisationerna har reella ambitioner att spela politiska aktörer som inte räds att lämna de gudomliga domänerna för att peta i både inrikespolitik såväl som sexualundervisningen. Resultatet är - som synes - katastrofalt och visar på den vaksamhet som måste finnas när religiösa organisationer och länder gör anspråk på att blanda sig in i värdsliga ting. Religionen kan givetvis inte vara undantagen från kritik och granskning och bibeln kan givetvis inte utrota AIDS.

En detalj i sammanhanget är kanske att de enda ickeafrikanska eller ickemuslimska länder som gav sitt stöd till resolutionen var Venezuela och Vitryssland. Än mer förvånande är kanske att dessa länder sitter i ett råd vars syfte är att värna de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. FN;s roll i dessa frågor lämnar jag därhän, frågan avhandlas dessutom bra i senaste NEO (tyvärr ej på nätet).

Den tydliga målsättningen för både den katolska kyrkan och de muslimska regimerna är att återinföra religionens roll som global aktör. Vad gäller påven kan man knappast hoppas att denna institution kommer göra avkall på sina anspråk. Här handlar det om en politisk och religiös institution som haft ordentlig verksamhet i nästan 2000 år och vars ambitioner alltid har varit att maximera sitt värdsliga inflytande. Motståndet mot Italiens enande under 1800-talet är ett exempel och besvikelsen över det minskade inflytandet de senaste hundra åren går inte att ta miste på. Det är på något sätt ironiskt att den institution som gör störst anspråk på att ha en gräddfil till den store skäggige och basar över himmelens portar samtidigt är så oerhört intresserade av att peta i människors privatliv.

Så länge det inte sker en ordentlig separation mellan moské och stat i den muslimska världen får vi nog dessutom vänta oss att 2000-talet blir en följetong i försök att skydda, säkerställa och framhäva religionens oersättliga roll för människan och hela mänskligheten (oavsett religiös tillhörighet). Processen är inte oväntad och var under många långa år högst närvarande i Europa. Det förefaller dessutom inte troligt att katolska kyrkan kommer ge upp kampen i Europa.

Skillnaden är givetvis att separationen mellan kyrka och stat varit genomförd i Europas sen 1400-talet (tidigare i vissa länder) och även under inkvisitionens dagar fanns det fortfarande en legal uppdelning mellan kyrka och staten. Ett exempel på detta var att inkvisitionen ofta dömde människor men helt saknade möjligheter att utföra domarna. Själva idén om en sekulär lag stympar kyrkans möjligheter till makt och inflytande. Tyvärr är Islams inblandning i rättsväsendet annorlunda i många muslimska länder och det skapar en grogrund för att åsidosätta upplysningsprinciper som yttrandefriheten. När det är religioner och inte individer som har rättigheter blir det lätt problematiskt.