Cwejman

Det efterlystes i kommentarerna till inlägget "Rebell med syfte" en jämförelse mellan västerländsk ”oppositionell” motståndsmusik och dess östeuropeiska dito. Jag återvänder då naturligt till den polska musiken som jag har en självklar inblick i (jag kan språket). För ett tag sedan rotade jag mest på måfå runt inom den oppositionella kabaré och trubadurtraditionen i Polen när jag hittade Jacek Kaczmarski. En för mig dold diamant, för att uttrycka det milt.

Kaczmarski var född in i en typisk polsk övre medelklassfamilj med rötter i den litauiska adeln och Polens judiska befolkning. Familjen var knappast vidare hårt ansatt under kommunisttiden och fadern, känd kulturjournalist och modern konstnär hade framstående positioner inom den polska kultureliten. Kaczmarski hade till skillnad från många polacker förmånen att vistas längre tider utomlands. Han blev till slut fast utomlands när general Jaruzelski införde undantagstillstånd och stängde gränserna.

Kaczmarski tog starkt intryck av Vladimir Vysotskijs (som jag kommer återkomma till i ett senare inlägg) intensiva och emellanåt skrikiga stil. Tempomässigt var han dock oerhört varierad och gjorde ofta långsamma visor med en berättande karaktär. Även röstmässigt var han oerhört varierad och skiftade från tillbakalutad och tyst till bombastisk och sentimental.

Min taffliga översättning gör inte Kaczmarski rättvisa, på något sätt. En av hans absolut främsta egenskaper var förmågan att göra invecklade resonemang och satiriska utläggningar musikaliskt gångbara. Detta är något som Fransmannen Jean Michel Jarre helt missade när han på en jubileumskonsert för Solidaritet gjorde en närmast wagneriansk tolkning av Mury med körer och grandiosa arrangemang. Se och döm själva,



Kaczmarski lät sig dock inte okritiskt bli solidaritets officiella trubadur och hans teman varierade kraftigt under åren. Polsk historia, och framförallt de otaliga olyckor som drabbat den polska nationen var i Kaczmarskis blickfång. Kaczmarskis stil drog dock inte åt det sentimentala eller chauvinistiska. På senare år har ”riktiga” polacker (läs nationalister) försökt kapa åt sig Kaczmarskis mer historiska låtar och göra dem till sina. En snabb läsning av texten till en av hans typiskt historiska låtar, ”En viss emigrants historia” visar snabbt att Kaczmarskis värv var att skildra den polska historiens komplexa förväxlingar och hur individer fastnade i nationers och ideologiers skoninglösa maskineri.

Enögd nationalchauvinism är helt frånvarande. Emigrantvisan är en del av Kaczmarskis längre svit av visor om exilpolackernas öden. I låten skildrar Kaczmarski hur en ung jude söker sig till kommunismen i tron att han blir något och kan fly antisemitismen. Kommunismen sviker honom dock och när till slut Gomulka proklamerar Polen för polackerna (se 1968) vet han inte hur han ska förhålla sig till sin polskhet, kommunism och judiska arv. Även låten "Nasza klasa" (vår klass) är en fenomenalt träffsäker låt som skildrar hur unga polacker tvingats fly utomlands för att kunna leva efter sina drömmar (som tyvärr ofta hamnar på skam). Udden i Kaczmarskis låtar är ofta riktad mot stormakterna och ideologierna som driver dem. Maktrealism hos västmakterna men även sovjetisk opportunism förklädd i missionerande socialistisk skrud demaskeras av Kaczmarski.

En polsk artist eller författare under kommunisttiden blir inte per definition liberal förespråkare eller ikon. Det har inte heller varit syftet med mina inlägg, att sätta homogena liberala etiketter på artisterna. Vad man dock kan säga om artister som Kaczmarski är att de på ett implicit sätt gör de absolut mest klarsynta liberala analyserna i kraft av sina motståndspositioner. Det är som grundaren av Serbiens Demokratiska Parti Vladimir Gligorov sa, "One has to experience conflict with socialism to see the natural beauties of liberalism". Det är precis detta Kaczmarski lyckas med i sin kritik av kommunismen, att skapa poesi om människor som våldsamt kastats fram och tillbaka under kollektivismens blodiga århundrade. Det är liberal poesi om något är.

Och hur blev det med jämförelsen till Kaczmarskis västerländska eller svenska dito? Frågan är ens om jag har mage att jämföra Kaczmarskis djupt empatiska och solidariska livsverk med exempelvis Mikaels Wiehes ryggradslösa och tveksamma inställning till demokrati. Klart är att samtidigt som trubadurer som Kaczmarski med föredömlig tydlighet bakom järnridån förstod 1900-talets bittra sanningar satt Wiehe och drömde sig bort till revolutionens gröna ängar.

Ett kort post scriptum till inlägget "Rebell med syfte". I somras kommenterade en talesperson från det ryska inrikesministeriets offentliga översiktsavdelning (vilket namn!) hoten från den framväxande EMO-kulturen med orden, "social danger" och "a threat to national stability". En lag väntas antas som förbjuder EMO-kulturen. Denna lag antas inom regeringens större program med namnet "Government Strategy In The Sphere Of Spiritual And Ethical Education bill". Kritiken i det här fallet mot EMO-kulturen avser det påstått stora antal självmord som följer i dess spår.

För alla som känner till självmordsstatistiken i Ryssland är EMO-kulturen det minsta problemet. Ungas självmord kopplas i regel till den inhumana och brutala militärtjänstgöringen, alkoholism i familjen, dåliga framtidsutsikter och depression. Självmordsstatistisken för vuxna är flera gånger värre dessutom. Hade avsikten varit att minska självmordsstatistiken hade ett antal andra områden som utbildning, alkoholpolitik och en reform av militärens internkultur varit mer konstruktiva vägar att gå.

Det är nästan pinsamt uppenbart att den ryska regimen håller på med en nationalistisk strategi för enighet och nationell uppslutning kring tveksama utrikespolitiska projekt som Georgien, Ukraina och Tjetjenien. Att lägga vikt vid EMO-kulturen är ett litet, om än tydligt tecken på att regimen håller på med en medveten nationell normaliseringsprocess. Vad som är godtagbar rysk kultur definieras och knyts till regimens politik för nationell revanschism och stolthet. Putins unga stormtrupper "Naszi" (de våra) är ett tydligt exempel på att den gamla Homo Sovieticus
inte är ett dött begrepp.

Uppenbart är även att svartsminkade ungdomar som lyssnar på dekadent västerländsk musik med melankoli som kännetecken inte passar in i Putinismens välkammade tidevarv. Det är ett återkommande fenomen att auktoritära och totalitära regimer ser möjligheten och det oundvikliga i att stöpa ungdomen till lydnad och uniformitet. Vare sig det handlar om extrem nationalism (Hitlerjugend och Bund Deutscher mädel) eller kommunism (Unga pionjärer) ser regimerna inte ungdomar som autonoma individer som på egen hand ska hitta rätt i livet utan som värdefulla resurser för det nationella eller socialistiska projektet. Ryssland anno 2008 bekräftar denna tes.

Jag tog för ett tag sedan upp frågan om den politiska musiken och motståndet mot etablissemanget och och försökte då skapa en lite större politisk kontext från vilken man kan betrakta de olika politiska yttringarna inom musiken.

Det framhävs i tid och otid att det endast är vänstern och den tämligen breda socialistiska falangen som har någon politisk giltighet inom musiken och att andra politiska strömningar antingen är helt befriade från musiken som medium eller får någon slags andrasortering. Till denna b-klass av musik kan man exempelvis räkna Willie Craaford och vitmaktrocken. Båda ängsliga försök att knyta något av musikaliskt värde (?) till en politisk rörelse och riktning.

I det här inlägget uppmärksammar jag den fascistiska, alternativt extremreaktionära sidan. Von Thronstahl är ett tyskt band som sen tidigt 90-tal har vandrat genom en rad stilmässiga byten och till slut landat i en kombinatin av allt de redan provat. Pampiga orkestrala arrangemang blandas med samplingar och skränig garagerock. Resultatet blir Electric Light Orchestra med stöveltramp och härliga Joy Division covers. Bandet har Laibach och i viss mån Test Dept att tacka för mycket av blandningen mellan orkestrala element och industrielt oljud. Bandet är onekligen inte för alla. Men det är inte den excentriska mixen som är mest intressant utan det politiska innehållet, och reaktionen på det.

Von Thronstahl hymlar inte med sina fascistiska rötter, och deras texter är en veritabel who´s who bland högerradikala ideologer och tänkare under 1900-talets första hälft. Samplingar av Codreanu och Hitler blandas med pikar mot den liberaldemokratiska staten och dess nedbrytande marknadsekonomi. Här finns ordentligt med likheter med den postmarxistiska vänsterns inställning till USA:s imperialism, den påstått kapitalistiska miljöförstöringen och det identitetsnedbrytande konsumtionssamhället. Båda parterna går tills storms mot de senaste decenniernas liberalisering av marknaderna och konsumtionssamhällets effekter på alltfler samhällen.

I en intervju som gavs för Heathen Harvest undrar man till slut om Josef Klumb egentligen hade trivts ganska bra på European Social(ist) forums foliehattsseminarium om den globala konspirationen som emanerar från USA ("Hidden powers and the global elite") :

"Is the freedom of choice worth something if you can only choose between "Burger King and McDonald’s" (or say, between one of the two political parties in a two-party-system in which both presidential candidates are members of "Skull&Bones" and even belong to the very same family bloodline)? All in all one can say that we’re in the same boat, which is sinking ever faster due to the globalist agenda, or, in freemasonic terms, the "New World Order"."

Von Thronstahl belyser i sina texter på ett nästan pedagogiskt sätt vad som är fel med den liberaldemokratiska staten och den moderna världen. En fundering är, om inte vänstern, som så välvilligt lierar sig med reaktionära och extrema krafter i mellanöstern inte skulle ha något emot att dela säng med Von Thronstahl och dess gelikar. När allt kommer omkring är det uppenbart att de delar fiende,

"This is the age of decay and democrazy Dream our freedom away, This is the age of decay and democrazy, We all have to pay, This is the age of decay and democrazy Materialism and greed, This is the age of decay and democrazy, Powered by maximum speed"

(Age of Decay and Democrazy, från skivan Sacrificare)

Bröderna Klumb gnäller frekvent om den bristande yttrandefriheten i Tyskland (som förvisso gör livet surt för band som Von Thronstahl och då knappast kan sägas vara ett frihetligt föredöme). Samtidigt vurmar bröderna Klumb för individer och rörelser som betraktade yttrandefriheten som en menlös liberal floskel. Den relativistiska inställningen till yttrandefriheten är uppenbar varje gång bröderna Klumb beklagar sig över yttrandefriheten i Europa.

Det är uppenbart att jag inte sympatiserar med bröderna Klumb som står bakom bandet men givet faktumet att hela Von Thronstahlprojektet är en protest mot det nuvarande samhällets principer gör det likväl till ett intressant studieobjekt inom den politiska musiken. Det blir dessutom synnerligen intressant eftersom det finns tydliga paralleller till den nya vågen av politisk vänstermusik som lämnat marxismen och den klassiska arbetarkampen bakom sig och fortsatt till en bredare maktkritik där identitet, miljö, traditionella livsstilar och globala konspirationer är viktiga beståndsdelar. Och den gemensamma fienden förblir allt som andas liberalism, upplysning och marknadsekonomi.

Oskorei, en "nationell" bloggare av den nya skolan beskrev nyligen Von Thronstahl och neofolken (som den ofta kategoriseras till) som ett hopp för den antimoderna och radikalt nationalistiska rörelsen i Sverige. Eventuellt kommer Von Thronstahl få några perfiera fans i Sverige men knappast komma i närheten av den politiska sprängkraft och påverkan som proggen hade under 70-talet, och tur är ju det. På ett metapolitiskt plan kan dock Von Thronstahl tjäna som en bakväg in i den fascistiska och traditionalistiska idétraditionen men även i detta fall tror jag att det sker i en ytterst begränsad utsträckning. Intressant är dock att ingen politisk organisation (vad jag vet) har tagit Von Thronstahl under vingarna eller sökt knyta bröderna till den politiska verksamheten. Men det är nog bara en fråga innan bröderna Klumb spelar på nästa Nordiska Festivalen.