Sir Humphrey: Bernard, subsidy is for art...for culture. It is not to be given to what the people want, it is for what the people don't want but ought to have
Kulturkalaset är igång igen i Göteborg. Precis som föregående år har man försökt tvätta bort den gamla "suparkaraktären" på det hela till förmån för en mer kulturell sådan. Alltjämt kretsar dock mycket av verksamheten under kulturkalaset kring ställen med utskänkningstillstånd och alkoholen som där saluförs.
18 miljoner kostar det hela, och ungefär 60 procent av kostnaderna betalas av kommunen och tio procent av landstinget. Att det kostar mindre denna gång än tidigare är bra, men det är fortfarande mycket pengar. Pengar som skulle kunna betala viktiga samhällsfunktioner som sjukvård eller förbättrad skola.
Vi måste ställa oss frågan om vad kommunens och landstinget roll egentligen är, som festfixare eller som nödvändig garant för vård, skola och omsorg? Tidigare har folk misstyckt att kommunala medel subventionerar öldrickande och annat stök. Numera är det mer städat. Men principen kvarstår, att kommunen via skattesedeln tar in en inte oansenlig del av folks inkomster för att därefter dra igång jippon som utan problem hade kunnat drivas på privat väg.
För knappast är det så att kultur och underhållning självdör när den inte finansieras med hjälp av allmänna medel. Se bara på hur festivaler över hela Sverige frodas. Emmaboda, Arvika och nu senast Way Out West är alla festivaler som gjort bra ifrån sig, och det utan att bekostas av offentliga medel. Bakom varje kulturpolitisk satsning finns det en uteslutning av icke önskvärd kultur, det som inte förtjänar att bekostas med våra gemensamma medel.
Det enda rättvisa vore att subventionera all kultur eller ingen. I stället för att lämna valet av kultur åt enskilda personer faller urskiljningen av "bra" och godkänd kultur på politiker. Vems smak ska egentligen råda? Ska verkligen människor som inte önskar se sina skattepengar gå till Lill-Babs och gatuteater under ett par regniga augustidagar vara tvungna att bidra? Vad är det egentligen som ska vara kommunens och landstingets kärnverksamhet? För som det ser ut nu så ska alla med i kommunens planer.
Skriver i dagens Borås Tidning om EU och kriget i Georgien:
EU får inte gå i Chamberlains fotspår
Under sent 30-tal påbörjade Nazityskland en långsam, ”informell” annektering av Tjeckoslovakien. Man gav tyska pass till grupper man ansåg ha anknytning till eller lojalitet med Tyskland.
Det var en långtgående process och syftet med expansionspolitiken var ytterst att dominera sina grannländer. Tvångsannekteringen av Tjeckoslovakien 1938 kom att bli kulmen av denna politik. Då stod Europa, i synnerhet Storbritannien med Neville Chamberlain i spetsen, och tittade på utan att reagera.
När den ryska regimen år 2008 gör en imitation skrämmande lik den tyska politiken under 30-talet finns det fog att oroas. Rysslands argument för att föra öppet krig mot Georgien ekar tomt. De ekar ännu tommare när man beaktar det faktum att Ryssland benhårt stöder serbernas krampaktiga grepp om Kosovo men har motsatt position när det kommer till georgiska separatister i Abchazien och Sydossetien.
Faktum är att Ryssland står för en kompromisslös opportunism när det kommer till landets grannstater. Omtanken om regional stabilitet sträcker sig så långt som den egna vinsten. Demokratisering och utveckling i både Kaukasus och på Balkan är ointressant för Ryssland. Genom de senaste årens aggressiva utrikespolitik med Tjetjenien som främsta exempel visar Ryssland tydligt hur man hanterar sitt närområde. Kohandel med diktaturer som Vitryssland och Iran är ett tydligt tecke n på att Putins Ryssland – för det är det alltjämt, trots presidentval – inte tänker föra en resonlig utrikespolitik.
Men situationen i Georgien har två sidor. Man får inte glömma att Västs emellanåt reservationslösa stöd för Georgien innebär en ensidighet, det vill säga en uppfattning om att Georgien inte kan göra fel. Men faktum är att Georgien hade kunnat slippa mycket vånda och föregå med gott exempel om de långt tidigare hade släppt Abchazien och Sydossetien. Chanserna har varit flera och det är viktigt att inte ge Ryssland möjligheten att påpeka att alla är lika goda kålsupare.
Trots detta har Georgien utvecklats oerhört positivt sen Sovjetunionens fall och förtjänar även fortsättningsvis stöd, detta stöd måste dock komma med en uppmaning att inte följa serbernas och ryssarnas dåliga exempel. Europa och Västvärlden kan inte ha en inställning till Balkan där man pressar serberna att släppa Kosovo och en annan förstående inställning till Georgiens motvillighet mot att släppa Sydossetien och Abchazien.
På samma sätt som Ryssland nu prövar hur långt de kan gå i Georgien och på så sätt prövar EU:s tålamod, kan liknande situationer uppstå på Balkan och i Baltikum. Därför är det nu på sin plats att EU snabbt agerar för att tydligt markera att man inte tänker föra en tam eftergiftspolitik. Att gå i Chamberlains fotspår vore olyckligt och kommer endast att ge Putin och Medvedev än bättre självförtroende och ett frikort att fortsätta med den aggressiva politiken.
Lite sent skrev jag en artikel med anledning av 40-årsdagen av marshändelserna i Polen 1968. Detta år innebar den slutgiltiga tvångsutdrivningen av Polens resterande judar, allt orkestrerat av kommunistpartiet. Artikeln är med i senaste numret av LUF;s Stockholmstidning, Radikalt Forum. Med tanke på tidningens begränsade spridning är det nog lämpligt att även lägga upp artikeln här.Antisionismen 1968-2008: Cirkeln är sluten
Misstänksamheten mot sionismen var inte ny. Redan under Stalin 1949 hade man avvecklat det mesta som kunde kopplas till sionism. Först rök högerorganisationerna som Betar och inte långt därefter vänstersionisterna i Poale Zion. Sionisterna betraktades som opålitliga element och det upprättades ett homogeniserande likhetstecken mellan jude = sionist. Sionismen var för Gomulka en passande täckmantel och begrepp för att beskriva en enligt kommunisterna förrädisk och opålitlig judisk separatism och närvaro i samhället.
Anders Gustafsson, vice ordförande i Fria moderata studentförbundet (FMSF) och tillika klok kille har skrivit om kulturell libertarianism. Som bekant är blandningen av kultur (främst musikkultur) och politik ett specialintresse för mig. Framförallt är det i liberala/libertarianska kretsar ett eftersatt område som är i behov av mer analys och behandling.Anders kommer, träffsäkert fram till en viktig slutsats om varför klassisk liberalism / libertarianism inte lever som vital politisk rörelse bland musiksubkulturerna:
Det är förvisso spekulation, men en trolig anledning till att ovanstående grupper inte omedelbart identifierar sig som libertarianer är att denna rörelsen allt för länge endast förespråkats av äldre nationalekonomer med endast teknokratiska argument. För mycket lafferkurva och för lite rätten att få dricka sitt öl, äta sina chips, eller bära svart läder en het sommardag.Läs: Det är inte lika sexigt med Milton Friedman och Friedrich Hayek som det är med Dennis Lyxzén och Billy Bragg (?!).
Jag har som svar på Anders inlägg författat ett eget som jag hoppas kan utveckla och fördjupa diskussionen om varför en antipaternalistisk motrörelse som musikens subkulturer har så få explicita uttryck av libertarianism.
Huvudfrågan tror jag är: Varför har libertarianism och klassisk liberalism så lite öppet stöd i grupper som ofta uttrycker åsikter och har en hållning som sammanfaller med ovan nämnda (och lite löst avgränsade) “ideologier”. Alltså: en antiauktoritär, statsskeptisk inställning med en stor vurm för individuella friheter och frånvaro av paternalism (oavsett avsändare).Personer i subkulturer går ofta vid sidan av den kulturella mittfåran och ofta gått i skarp opposition mot en paternalistisk och förtryckande majoritet omkring sig. Normalitet, vare sig det gäller moralisk, politisk eller kulturell utmanas.
Medlemmar av de olika subkulturerna har ofta valt en sysselsättning och intresse som inte är sanktionerad, subventionerad och utvald av kommun och stat. Fotbollen och de “sunda” folkhälsosysselsättningarna skjuts åt sidan av dessa grupperingar.
Detta resonemang kan även utsträckas bortom musiken. Fetischfolkets intresse och livsstil utmålas av socialstyrelsen som en sjukdom. Paintballutövarna anklagas för att förhärliga krig och våld. Samma anklagelse kastas mot rollspelare. Dessa grupper har alla gemensamt att de har arbetat mot rådande moraliska/politiska normer och föreställningar.
Inte konstigt att dessa människor inte bara lär sig att vårda sina hobbys och livsstilar utan offentlighetens hjälp, de lär sig läxan att stå på egna ben och odla en synnerligen liberal individualism som inte sällan motarbetas och hånas av omgivningen.
Så vad är problemet om alla är så naturligt libertarianska? Jag lånar ett användbart begrepp av Gramsci: Hegemoni. Vänstern besitter en hegemoni över kulturen. Vänstern har patent på uttryck, symbolik inom musiken/kulturen som berör politiska ämnen. Det kulturella alternativet är den gammalborgerliga kulturen och den används främst som en reaktionär nickedocka, ett opolitisk nöje för medelklassen och överklassen.
Den enda politiska dikotomin inom kulturen idag verkar alltså vara mellan rebellisk och politisk kultur (vänster) <-> borgerlig konservatism (höger). Rebellen/Outsidern är på grund av bristande alternativen per automatik hänvisad till vänstern. Den politiska protesten och kulturella oppositionen är automatiskt vänster inte för att det alltid är det givna alternativet, utan för att det helt enkelt inte finns gångbara libertarianska förebilder.
Band och artister kan kalla sig vänster lite slentrianmässigt fast de i själva verket förespråkar rent anarkistiska eller libertarianska positioner och värderingar. Konsekvensen blir att libertarianism och klassisk liberalism i ett litet land som Sverige kulturellt associeras med gammal borgerlighet, om den ens nämns.
Även om libertarianismen inom delar av borgerligheten skulle kunna appellera till musikens subkulturer obstrueras tillgången genom en solkigt lager av kryptokonservativa moderata kommunpolitiker och vänsterns kulturella hegemoni. Dessa två viktiga faktorer står i vägen för något form av reell medvetenhet (för att återanvända Gramsci). Visst finns libertarianerna överallt, de vet bara inte om att de är det.
Camilla Lindberg som tidigare i sommar gick från att vara en för offentligheten tämligen anonym FP-ledamot till att vara rikskändis för sin ställning i FRA-frågan har nu återigen hamnat på tapeten.Hon anklagas för att fälla rasistiska kommentarer i en polisanmälan hon gjorde i helgen. Det här är så mycket tidningsanka att jag inte vet i vilken ände man ska börja. För det första gjordes den skriftliga anmälan utan att Lindberg hade chans att bekräfta den. Detta är ett vanligt fel som görs och jag har personligen också råkat ut för samma misstag. Det leder i regel till att anmälan blir en subjektiv tolkning och synopsis gjord av Polisen som baseras på anmälarens hastiga sammanfattning av situationen. Att Camilla inte är Judinna vilket påstås att hon sagt i sin anmälan borde styrka detta avfärdade.
Att sen Imam Abd al Haqq Kielan ska komma och ropa foul känns än mer absurd. Inte nog med att han verkar ta oerhört lätt på anklagelsen som i första hand är väldigt löst belagd, han menar även att det är ett rasistiskt påhopp (vilket det nu rimligtvis, oavsett sanningshalt, inte är). Imam Kielen (eller Leif som han egentligen heter) är en reaktionär av dignitet och hans omdöme borde i ärlighetens namn tas med en nypa salt.
Hela situationen är en gnutta absurd men det ska helt klart bli intressant att se vem som försöker kapitalisera på händelsen, förutom Imam Kielan dvs.
