Den gamla nostalgikern och traditionalisten Morrissey slår till igen, och lyckas i vanlig ordning bli sådär harmlöst - men likväl sunkigt - upprörd över att den Engelska identiteten är på väg bort, på grund av den stora invandringen dit.
Något tragisk är hela affären. Morrissey är säkerligen felciterad ur kontext och intervjuaren har avsvurit sig ansvaret över artikeln på grund av att redaktionen har blandat sig i för mycket och dragit för stora växlar på Morrisseys uttalanden. Men likväl citeras han ordagrannt vid flera tillfällen och är då ( i mina ögon i varje fall) mycket explicit med vad han tycker om immigranters effekt på identitet:
"The higher the influx into England the more the British
identity disappears""Other countries have held on to their basic identity yet it
seems to me that England was thrown away.""Anybody can have access to England and join in"
Morrissey försäkrar att han inte är rasist (och den anklagelsen känns lite väl trött) men likväl har han en trist inställning till immigranterna, som inte bara ser till att Storbrittanien (likt alla andra europeiska länder) får arbetskraft, skattebetalare och ett levande civilsamhälle utan även en möjlighet att förverkliga sig själva och fly undan misär och elände.
Och jag vill minnas att det var just personligt elände som gjorde att Moz flydde England för Los Angeles och senare Rom. Men vem vet, han kanske ser sig själv som en kulturberikare (?) modell finare som inte degenererar Amerikansk eller Italiensk kultur? Hela affären känns lite förvirrande och det må vara så att det är en gnutta förhastat att dra några slutsatser överhuvudtaget.
"I've been dreaming of a time when, To be English is not to be baneful, To be standing by the flag not feeling Shameful, racist or partial"
Källa på citaten och mer om stämningen av NME
Vissa av världsreligionernas anhängare har en enastående förmåga att skapa ofrivilliga absurdistiska konstinstallationer av sin tro. Det senaste exemplet från Sudan där en lärarinna riskerar spöstraff för att hon lät sina elever rösta om vilket namn en nalle skulle få (Muhammed efter en överväldigande majoritet).Det sades under hysterin kring Muhammedteckningarnas att icketroende aldrig kommer förstå den förolämpning det är att skymfa Muhammed på något möjligt eller omöjligt sätt.
Vissa troende muslimer ville likna det vid att ens mor blev skymfad. Personligen förstod jag aldrig parallellen - lika lite som min mor är skyddad från yttrandefrihetens utövare önskar jag att en idealiserad man från 600-talet ska vara det. Ett själviskt eko inom mig viskar dock att visst är det rimligt att en levande person skyddas mer, än en som faktiskt är död och begraven, oavsett storlek på fanklubben.
Poängen är att all form av dyrkan utav gudomliga, (a)historiska, magiska figurer skapar en farlig fokusförskjutning från människan och hennes behov i nuet till en världsfrånvänd och fantasifull masshysteri.
Smet ganska snart efter det sura meningsutbytet på Balkangruppen ut till ett seminarium arrangerat av den Polska Pomorskieregionens kontor i Bryssel. Temat var solidaritet och konkurrans och om dessa kan förenas i globaliseringens tidevarv. Deltagare var bland annat två kända polska liberaler men höjdpunkten och anledningen till att plenarsalen var i det närmaste fylld med tv-kameror var att Lech Walesa, fackföreningen Solidaritets grundare och mottagare av Nobels fredspris var gäst och höll ett kort tal om värdefrågor i en global värld.Jag var såpass förtrollad av denna legends retoriska färdigheter att jag nästan inte lyssnade på vad han faktiskt sa. Vad (jag tror) Walesa menade i talet är att globaliseringen av idag är kvalitativt anorlunda än tidigare faser av ekonomisk globalisering och att vi genom att omfamna den kan röra oss längre bort från 1900-talet som var fast förankrat i en terroteriell arena utan någon form av reella politiska allianser eller ekonomisk interdependans av vikt. Möjligen en gnutta naivt men det är inte ofta man hör fackföreningskämpar tala idealistiskt och positivt om möjligheterna i ett globaliserat 2000-tal.
Walesa har en otrolig förmåga att ta ner globala skeenden på jorden och förklara dem på ett nästan poetiskt sätt. Tyvärr försvinner mycket av hans finurlighet i översättningar och många av de språkliga nyanserna och intonationerna går förlorade. För att citera Walesa på frågan om det är något som inte bör inordnas i globaliseringen:
"I’m against the globalisation of my wife"
Deltod igår på heldagsmöte med Western Balkans Working Group, en sammanslutning där diverse lokala och regionala politiker från (no shit sherlock) västra Balkan diskuterar konvergenskriterier och annat som EU kräver ska uppfyllas för EU-medlemskap. Mötet var tämligen sömnigt tills en parlamentariker från Finska Centerpartiet (Heini Utunen) gjorde en redogörelse från valet i Kosovo förra veckan.
Läser Helle Kleins ledare om religion och krig, hon citerar en vacker predikan och talar lite om ett seminarium om religionsdialog. Ekumenik och förståelse i all ära men det räcker inte att avfärda religionens roll i världens konflikter med att "jag är skeptiskt" och att referera till att det i grunden endast är en materialistisk fråga där religionen är någon form av acessoar. Jovars, religionen spelar sällan roll i en konflikt om det inte existerar en materiell förutsättning för konflikten - religionen kommer dock nästan alltid och utan undantag att bli den extra ingrediensen som lägger till nya konfliktdimensioner och ser till att konflikten fortsätter i evinnerlig tid trots att ursprungsanledningen till konflikten är glömd och förlåten. 
Sarkozy är sannerligen en komplicerad man. Han har ofta sunda och välbalanserade utrikespolitiska positioner och är även inrikespolitiskt en förnyare med siktet inställd på att reformera den helt åderförkalkade franska arbetsmarknaden.Frankrike kan förändras i grunden och exempelvis Economist har länge menat att Sarkozy kommer stå för detta (Detta från en tidning som i regel är försiktig med att prisa europeiska politiker, rekommenderad läsning är deras special report "What France needs")
Den protektionistiska fackföreningsrörelsen som vill uprätthålla nationalstatligt baserade rättighetskataloger för arbetare och stänga ute internationell eller regional konkurrans. Solidaritet förklädd i total migrationsfobi. Sarkozys idé om att "skydd" av marknader bör vara central kommer säkerligen tiltala denna grupp.
Socialister som räds spridningen av kapitalism och kommersialism och som aldrig tackar nej till lite kapitalismbashing och stora visioner om statlig intervention.
Nationalister, som nu kan gotta sig åt att en av Europas viktigaste regeringschefer menar att protektionism, regionala dikotomier, skydd av den europeiska identiteten är något som förtjänar att vara längst upp på agendan.
Nya högern / radikala traditionalister som inte vill något annat än att påvisa att europa genomgår en enorm identitetsförlust på grund av kapitalismen. Exempel på detta är den (kanske inte helt otippat) franske filosofen Alain de Benoist.
Vad som förenar dessa fyra grupper är en inneboende rädsla för vad en fri marknad kan göra mot den inhemska identitära hegemonin inom nationalstaten. Åsikten om vad som är det centrala att bevara (arbetarrättigheter, lokal kultur/identitet, språk etc..) skiljer sig åt grupperna emellan, men receptet på en lösning är alltid densamma: stängda gränser, barriärer mot fri rörlighet av människor, kulturer, idéer och varor.
Enligt Financial Times kom de vildaste applåderna från den socialistiska bänken i plenarsalen. Förvirringen är total. Det sista europa behöver är en statschef som kanaliserar reaktionära och bakåtsträvande åsikter till ordförandeskapat av EU (som Sarkozy får nästa år).
Vad Sarkozy för närvarande pysslar med är en nylansering av 2000-talets ickeliberala problemformuleringsprivilegium för Europa. Problemet är för mycket kapitalism och globalisering, och för lite skyddande av europa och europeisk identitet. Denna diskursiva förskjutning av det politiska samtalet i mitten av Eu kan få långtgående konsekvenser för framtida reformering av jordbrukspolitiken, EU;s yttre gräns och sänkande av handelsbarriärer mot tredje världen.
Frida Johansson Metso (LUF) går rakt på sak, bemöter sakfrågor och undviker en duell med tomma begrepp.
Kvalitetsskillnaden är pinsamt uppenbar. Gabrielssons beteende kring årsdagen för kristallnaten exemplifierar det hjärnsläpp som sker varje år. Istället för att faktiskt engagera sig mot rasism i Sverige försöker man plocka politiska poäng mot allt och alla.
Artikel i Spionen med Pär Gustafsson. Förhoppningsvis slutar detta inte här utan kan utvecklas till något mer:
Studenter världen över brukar ofta vara de första i skottgluggen när det är politisk oreda och ofrihet. Från Kina på 90-talet, till Iran och Vitryssland idag brukar studenter vara den grupp som organiserar sig politiskt, och ställer de största kraven på reformer av odemokratiska system. Idag är situationen för många studenter i Europas sista diktatur, Vitryssland, ohållbar. Många studenter har de senaste åren på grund av oppositionell verksamhet förlorat sina studieplatser då alla universitet och högskolor är direkt kontrollerade av staten.
Vi studenter på universitet i Sverige borde solidarisera oss med våra kamrater i Vitryssland som förlorat sina möjligheter till utbildning. Genom att informera om deras situation och på olika praktiska sätt försöka se till att de kan garanteras studieplatser i Sverige ger vid dem inte bara möjligheten att fortsätta sina studier, vi ger dem även en möjlighet till internationellt utbyte, något som är oerhört viktigt för studenter i ett så isolerat land som Vitryssland.
Människors rätt till frihet måste värnas oavsett var på jorden de befinner sig. Att visa solidaritet mellan studenter och universitet emellan är ett sätt att stärka deras frihet samtidigt som vi sprider våra demokratiska principer, som vi allt för ofta tar för givet.
Polen har föregått med gott exempel och där instiftade man för ett par år sedan Konstantin Kalinowski-programmet på initiativ av flera universitet med stöd av utrikesministeriet, med det tydliga syftet att ge Vitryska studenter som förlorat sina studieplatser på grund av politisk aktivism en möjlighet att fortsätta studierna. 250 studenter ges varje år möjligheten att fortsätta sina studier i Polen.
Vi uppmanar härmed studentkåren och andra politiska studentförbund att ansluta sig till vår appell, riktad till universitetet och högskola centralt – med även utbildningsministern Lars Leijonborg. Följ Polens exempel och instifta en fond som möjliggör för Vitryska studenter som förlorat sina studieplatser att studera gratis i Sverige, med hjälp till uppehälle och boende. Vitryska studenters situation får inte glömmas.
Adam Cwejman, ledamot i Liberala Studenter i Göteborg
Pär Gustafsson, Ordförande i Liberala Studenter i Göteborg
En promenad i Bryssels innerstad resulterar i möte med stenplattan ovan, signerat Fia-Stina Sandlund.
Besökte häromveckan ett lunchseminarium arrangerat av SIEPS och CEPS med temat "The EU budget review: possibilities and challenges for the future".
En undersökning som citeras i dag på SVD.se menar att det finns en hel del positivt drogbudskap i många låttexter. Skönt att någon ger Bill Hicks rätt:
If you don't believe drugs have done good things for us, then go home and burn all your records, all your tapes, and all your CDs because every one of those artists who have made brilliant music and enhanced your lives? RrrrrrrrrrrrrrrrrrEAL fucking high on drugs. The Beatles were so fucking high they let Ringo sing a few songs.
Nu har även Katrine Kielos från Expressen sållat sig till resten av de svenska kulturskribenterna som inte klarar av att tänka kritiskt. Intressant är att Kielos använder samma argument som anfördes i NY Times recension:
"Naomi Klein är varken ekonom eller filosof och hennes bok bör nog inte bedömas på sådana grunder /.../ Men alldeles oavsett dessa brister är Chockdoktrinen ett verk som förtjänar noggrann läsning."
Va?! Varför då? Om tanken är att man ska teckna en övergripande bild av nyliberalismen, Milton Friedman och kopplingen med ekonomiska kriser då är det väl klart som korvspad att boken ska bedömas på graden av korrekt fakta och logiska slutsatser. Vari ligger undantaget? Blir det intressant läsning bara för att det är en bok kritisk mot kapitalismen?
Ehrenberg påstående 1:
"Rysslands BNP halverades efter kommunismens fall"
Ja självklart, nämn det land i det kommunistiska blocket där det inte föll lika drastiskt? I vissa länder som Vitryssland var fallet mindre dramatiskt men man upplevde likväl en krasch. En övergång från en odemokratisk och centralt planerad politisk såväl som ekonomisk regim, och kollapsen av en rad planekonomiska samarbeten och produktionsformer leder utan tvekan till att landets ekonomi krackelerar. En stor del av den sovjetiska ekonomin var centrerad kring kapitalvaror och militär produktion som oavsett transitionsmodell inte hade klarat en övergång till demokrati och marknadsekonomi.
I de flesta östeuropeiska länder nådde man sin pre-transitions BNP runt 1996-1997 efter att ha genomgått ordentliga reformer av ekonomin. Rysslands fall, som är speciellt nådde man inte pre-transitions nivåer tills efter sekelskiftet. Frågan är dock om denna senkomna återhämtning är ett resultat av för mycket nyliberala reformer, eller av för få, och en rad andra faktorer. Faktum är att Ryssland än idag (och i synnerhet under 90-talet) inte i något avseende var en särskilt fri (eller nyliberal för den delen) ekonomi, först 1996 hade man ens ordentliga regler för handel, företag och lån. Ryssland var under hela 1990-talet en tämligen ofri, centralstyrd ekonomi med stora problem att hantera övergången från planekonomi till marknadsekonomi.
Ehrenbergs fasa inför BNP-fallet i Ryssland är lika underligt som att förvånas över att man fryser otroligt mycket om man byter kläder utomhus mitt i vintern. En naturlig fråga uppstår även: Vad föreslår Ehrenberg att man hade gjort istället för att byta från planekonomi?
Ehrenberg påstående 2:
"Ryssland var utsatt för nyliberala reformer, eller chockterapi"
Ehrenberg skapar underlig begreppsförvirring - givetvis verkar all form av avreglering av en nästintill total planekonomi som nyliberal reform. Att man under Gaidar och senare under Chernomyrdin införde ett marknadsekonomiskt skattesystem (vilket i regel innebar fler skatter), privatiserade stora statliga industrier, genomförde budgetsanering och styrde ekonomin genom riksbanken är kanske är typisk nyliberalism enligt Ehrenberg, men jag undrar då vilken nyliberalism han åsyftar? Den kanske mest utmärkande egenskapen för rysk ekonomi under tidigt 90-tal var budgetunderskott och skenande inflation - kontrollen av denna inflation är i regel det man åsyftar med "chockterapi" - då en stor mängd statsanställda inte fick löner och pensioner. En övergång är i sig problematisk och det var mycket i den Sovjetiska ekonomin som försvårade för en smidig transition.
De som gynnades av de stora utförsäljningarna av statliga industrier under tidigt 90-tal var politruker och partianslutna. Partiets medlemmar såg transitionen som en möjlighet att roffa åt sig maximalt med resurser för minimal kostnad. Detta är ett inneboende problem i varje transitionsekonomi och är inte specifikt en nyliberal åkomma. I Rysslands fall hade man även mycket av vad man kallar "insider buyout" där försäljning av statlig egendom främst riktades till de som redan administrerade eller jobbade på platserna. Problemet låg häri inte i själva privatiseringen utan i hur den sköttes.
Till slut:
Ehrenberg kan inte plocka tragedier ur 1990-talets transitionsera efter behov och sätta etiketten "nyliberal" där han behagar, världen är inte så enkel. Det blir tydligt att ordet nyliberal i Ehrenbergs fall inte är en ekonomisk term per se utan ett diskursivt "catch-all" begrepp som kan klistras på allt dåligt här i världen, vare sig det har den minsta koppling med nyliberalism eller inte.
Intressant om: Globaliseringsrådet och Ehrenberg.
Bevistade precis ett symposium med temat "New Atheism - A threat to Western Civilisation?" - arrangerat av Hanns Seidel Stiftung, en tysk lobbyorganisation med kristna värderingar tillsammans med en mycket suspekt organisation med namnet "World youth alliance" vars syfte är att "promote dignity of the human person" hos unga runtom i världen. Deras pampfletter påminde mig om Kristdemokraternas diton i hur de undvek att definiera sin kristna position och religiösa värdegrund.
Ett anförande hölls av en viss John Carson Lennox på temat om den nya ateismen och hans budskap var tydligt: De "nya" ateisterna, anförda av typer som Christopher Hitchens, Richard Dawkins och Michel Onfray är ett hot mot europas moraliska och etiska värdergrund. Intressant tänkte jag eftersom de tre senaste böckerna jag läst är av ovannämnda herrar. Lennox menar att de börjar bli alltmer agressiva i sin framtoning och håller på att skapa en folkrörelse "de nya ateisterna". Därefter haglade ironiska paralleller till korstågen.
Lennox har en ganska gemtylig framtoning, han håller med Dawkins att religionen inte ska undantas från kritisk debatt och diskussion, och menar - i kontrast till hans motståndare (enligt honom själv) - att vetenskap och religion kan förenas. Han inbjuder därför till en diskussion om Jesu återvändo från de döda och tro baserad på bevis. Gud kan bevisas och därför är tro relevant för oss är Lennox meddelande. Bring it on säger jag. Det är både hederligt och ärligt att han väljer att öppna religion för rationell och kritisk debatt, precis det Dawkins efterlyser i sin senaste bok "The God Delusion".
Lennox idéer kan diskuteras i all evighet men det intressanta är att det finns ett stort sug i Bryssels korridorer (salen var fullsatt) att diskutera huruvida ateismen egentligen kan agera grund för det europeiska samarbetet och om vi inte missar europas "kärna" genom att ignorera det religiösa arvet. För egen del är det en talanade utveckling att unionen först skapas i en tidsålder när religionskrigen är över, påven slutgiltigen är marginaliserad som politisk joker och när separationen mellan kyrka och stat i det närmaste är fullkomlig. Låt det fortsätta vara på det viset.
Debatt mellan Dawkins och Lennox
Svenska skattebetalarens FAQ del 2:
F: Men tillståndsenheten har väl inte för vana att pyssla med dumheter och slösa mina pengar?
S: Jodå, de har en beef med Göteborgs fetischscen, en viktig prioritering i budgeten och säkerligen värt hälften av din månadslön!
Tillståndsenheten upptäckte en del naket och drog snabbt slutsatsen att det måste röra sig om en sexklubb och drog in alkoholtillståndet för klubben Fetish People Party. Som om inte detta vore nog har man även gjort samma sak i Stockholm där man såg utmanande dans (till skillnad från tjänstemännens dans, som alltid är sedlig) på en gayklubb. Tillståndsenhetens syfte som ursprungligen är att dela ut serveringstillstånd har i både Göteborg och Stockholm urartat till en felprioriterad hetsjakt på "udda" klubbkulturer.
Men man är inte förvånad. Om man ger en grå tjänsteman uppdraget att med papper och penna valsa in nykter på en fetishklubb för att se till att det inte festas för okristligt (deras anmärkningar ger intrycket att precis detta är problemet) så är det klar att det kommer en del klagomål. Problemet är inte att tillståndsenheten begår misstag, det sker överallt, problemet är att en mydighet har såpass stor makt att den kan förhindra en grupp människor att dricka, dansa och ha kul tillsammans - och allt detta finansierat av just den gruppen via skattesedeln. Ironin gör sig påmind än en gång.
Låt mig och mina göra vad vi vill och hur vi vill så länge ingen far illa eller tvingas och så länge inte omyndiga personer får i sig alkohol. "Get your stinkin paws of me you damn dirty myndighet!" är parollen för nedmonteringen av tillståndsenheten och liknande ogräs.
