Cwejman

Nyligen antogs i det Kafkaartade rådet för mänskliga rättigheter en ickebindande resolution som menar att kritik mot religionen (det är i bestämd form eftersom Islam är den enda religionen som åsyftas) ska räknas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har påven återkommit i sin roll som förkunnare av religiösa dogmer som går stick i stäv med verkligheten (ni vet, den där platsen som religioner ofta skyr) . Som tur är sätter The Lancet påven på plats och varnar för att religiös dogmatism faktiskt inte kan ha första prio när det kommer till vetenskap och människors liv. Likaså går nästan 200 NGO;s ut med ett öppet brev och protesterar mot FN-resolutionen.

Det är viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan och de muslimska organisationerna har reella ambitioner att spela politiska aktörer som inte räds att lämna de gudomliga domänerna för att peta i både inrikespolitik såväl som sexualundervisningen. Resultatet är - som synes - katastrofalt och visar på den vaksamhet som måste finnas när religiösa organisationer och länder gör anspråk på att blanda sig in i värdsliga ting. Religionen kan givetvis inte vara undantagen från kritik och granskning och bibeln kan givetvis inte utrota AIDS.

En detalj i sammanhanget är kanske att de enda ickeafrikanska eller ickemuslimska länder som gav sitt stöd till resolutionen var Venezuela och Vitryssland. Än mer förvånande är kanske att dessa länder sitter i ett råd vars syfte är att värna de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. FN;s roll i dessa frågor lämnar jag därhän, frågan avhandlas dessutom bra i senaste NEO (tyvärr ej på nätet).

Den tydliga målsättningen för både den katolska kyrkan och de muslimska regimerna är att återinföra religionens roll som global aktör. Vad gäller påven kan man knappast hoppas att denna institution kommer göra avkall på sina anspråk. Här handlar det om en politisk och religiös institution som haft ordentlig verksamhet i nästan 2000 år och vars ambitioner alltid har varit att maximera sitt värdsliga inflytande. Motståndet mot Italiens enande under 1800-talet är ett exempel och besvikelsen över det minskade inflytandet de senaste hundra åren går inte att ta miste på. Det är på något sätt ironiskt att den institution som gör störst anspråk på att ha en gräddfil till den store skäggige och basar över himmelens portar samtidigt är så oerhört intresserade av att peta i människors privatliv.

Så länge det inte sker en ordentlig separation mellan moské och stat i den muslimska världen får vi nog dessutom vänta oss att 2000-talet blir en följetong i försök att skydda, säkerställa och framhäva religionens oersättliga roll för människan och hela mänskligheten (oavsett religiös tillhörighet). Processen är inte oväntad och var under många långa år högst närvarande i Europa. Det förefaller dessutom inte troligt att katolska kyrkan kommer ge upp kampen i Europa.

Skillnaden är givetvis att separationen mellan kyrka och stat varit genomförd i Europas sen 1400-talet (tidigare i vissa länder) och även under inkvisitionens dagar fanns det fortfarande en legal uppdelning mellan kyrka och staten. Ett exempel på detta var att inkvisitionen ofta dömde människor men helt saknade möjligheter att utföra domarna. Själva idén om en sekulär lag stympar kyrkans möjligheter till makt och inflytande. Tyvärr är Islams inblandning i rättsväsendet annorlunda i många muslimska länder och det skapar en grogrund för att åsidosätta upplysningsprinciper som yttrandefriheten. När det är religioner och inte individer som har rättigheter blir det lätt problematiskt.

Deltog idag på ett seminarium anordnat av Timbro med anledning av kulturutredningens resultat. Gäster var bland annat Eva Swartz chefsutredaren för nämnda rapport, Pär Gudmundsson och f.d kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp). Det var dock endast Gudmundsson som snuddade vid något riktigt intressant under seminariet.

Lösa funderingar efter seminariet:

Själva faktumet att vi har en kulturpolitik betyder i klarspråk att det är ett politiskt sakområde med en tydlig avgränsning. Departement, utredningar, budgetar möter tveklöst en avgränsningsproblematik. Därav diskussionen "vad är kultur", detta är inte endast en fråga sprungen ur en konservativ mentalitet om "fin" eller "kvalitativ" kultur, det är även en ren fråga om förvaltning och redistribution (en poäng Gudmundsson lyfte) som kräver att avgränsningar görs. Här uppstår givetvis en rad problem. Eftersom kulturen då implicit är politiserad (styrd och villkorad) och kräver någon form av urvalsprocess. Detta problem möter både borgerliga och socialdemokratiska regeringar och kommer knappast försvinna.

En intressant poäng som nämndes av en deltagare i seminariet var att när utredningen 1974 kom fick den skarp kritik från vänsterhåll för att kulturen definierades av socialdemokraterna och styrdes därför på ett elitistiskt sätt. Mycket förändras och man får dra slutsatsen att gårdagens radikaler har blivit dagens socialdemokrater. Man får börja leta i väldigt perifera delar av vänstern för att hitta en enhetligt frihetlig inställning till kulturen och medborgaren.

Tydligt blir även att den ickemateriella, nya, udda eller dolda kulturen inte är intressant för kulturpolitiken. På seminariet var medelåldern hög och med det följer givetvis en klar uppfattning om vad kultur är och vad som bör bevaras. Poängen är att World of Warcraft-klaner, Corporations i Eve, rollspelskonvent som Gothcon, noisespelningar i Mölndal, animegallerier på nätet i alla avseenden vidrör kulturbegreppet. Det handlar om någon form av skapande eller kollektiv handling med syfte att skapa och interagera. Som tidigare nämnt nöjer jag mig med en minimumdefinition av kultur (vad i varje givet ögonblick betraktare kan enas om är kultur). Dessa kulturformer har aldrig definierats av etablissemanget eller av något kulturråd som kultur - det är lek eller slöseri med tid, i värsta fall även farligt.

Häri ligger generationsproblematiken. Dagens politiker och kulturutredare har utifrån sin position en såpass tydlig avgränsning av det kulturella och kan därför inte se bortom sina rekommendationer för denna kulturs överlevnad. Deltagarna på Gothcon eller i någon WoW-klan har inte ens varit involverade i kulturpolitikens sfärer och har därför inte resonerat kring sin verksamhet ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Deras kultur är i alla avseenden fri. Birgitta Rydell säger i alla fall något kärnfullt: "Man måste skilja på kultur och kulturpolitik". Sant, kulturutövare är nog inte medvetna om deras verksamhets kulturpolitiska koppling innan staten har satt in sina utredare och nämnder och skapat en kulturpolitik för givet område. Denna uppenbara risk fick vi nyligen erfara när socialdemokraterna fick för sig att Sveriges ekonomiskt mest välmående kulturform, dataspel var i behov av politisering. Ve och fasa.

Kärnfrågan blir: Kan vi planera för framtida kulturformer och skapa kulturpolitiken därefter? Tillåter kulturen detta och framförallt; är den behov av politiseringen? Kulturpolitiken av idag verkar alltmer anta karaktären av musealt bevarande av döende kulturformer eller där utövarna är såpass vana vid statligt stöd att alternativen är omöjliga. Jag säger död åt kulturpolitiken, länge leve kulturen!

Åsa Linderborg är verkligen rasande. Vreden riktas mot alliansen som enligt Lindeborg hatar kultur.

I synnerhet den samhällskritiska, sökande eller experimentella kulturen riskerar skadas skriver Lindeborg:

Om Linderborg kan peka på minst EN betydande samhällskritisk, sökande eller experimentell kulturströmning inom litteraturen, musiken eller konsten vars blotta existens förutsattes av statlig kulturpolitik eller kulturstöd så har vi en diskussion. I nuläget skjuter hon vilt från höften.

Jag vill påminna om det Kubanska punkbandet Porno Para Ricardo. Deras verksamhet har motarbetats av statliga myndigheter gång på gång och sångaren har arresterats flera gånger. I en intervju med en anarkisttidning uttryckte sig sångaren på följande sätt:

the saddest thing is that some people believe that they need the state to support their creativity and are not conscious of the “do it yourself” spirit that has always been the standard of rock and roll.

Jag tänker understryka det här extra noga: Samhällskritisk och experimentell kultur frodas inte i ett av staten sanktionerat klimat. Själva förutsättningen för att skapa kultur i förhållande till och i kontrast mot etablerade kultur eller normhegemonier av olika slag är att inte vara beroende av pengar och vilkor från etablissemanget eller politiserade och styrande organ.

Som lyssnare av The Residents kan jag inget annat än att bli småglad när jag läser Allmusic.com recensionen av The Third Reich´n Roll,

"If there's any concept here, it's that the brain-numbing catchiness of pop music was fascism in disguise, keeping teenyboppers docile while selling them rebellion, hence the cover art of a gestapo-uniformed Dick Clark holding a carrot."

Här har vi ett härligt grundfundament för en ordentlig poppolitisk studie. Även om Erik Zsigas försök Popvänstern var hedervärt (någon poäng fanns där ändå) fick jag inte ut mycket från hans bok.

The Residents besökte nyligen Göteborg med sitt nya konceptalbum, The Bunny Boy. Snygg show och utforskandet av en superkonspiratorisk rättshaverist är på något sätt helt rätt i tiden.

Skriver i senaste numret av Liberal Debatt. Temat för numret är det stundande Europaparlamentsvalet och det är flera intressanta artiklar med i numret. En prenumeration kostar inte mycket och kan ordnas på http://www.liberaldebatt.se/prenumerera/main.html. Tidskriften har en lång historia och är idémässigt relativt bred.

De farhågor som dominerade debatten inför EU:s östutvidgning 2004 har i liten utsträckning besannats. Tvärtom har utvidgningen inneburit fördelar för både nya och gamla medlemsländer. Det är viktigt för EU:s framtid att inte käppar sätts i hjulet för vidare östutvidgning.

För nästan exakt fyrtio år sedan hällde den tjeckiske studenten Jan Palach en dunk bensin över sig och satte sedan eld på sina kläder. Palach var den ende i en grupp av tjeckiska studenter som gick hela vägen med sin dramatiska och dödliga protest. Han dog kort därefter. Palachs planerade självmord var en direkt protest mot Sovjetunionens invasion av dåvarande Tjeckoslovakien. Under våren 1968 hade kommunistpartiets generalsekreterare, Alexander Dubcek genomfört vågade reformer av Tjeckoslovakien som gav upphov till negativa reaktioner från Sovjetunionen. Reformerna blev kortvariga och Dubcek gick från att vara Tjeckoslovakiens ledare till bortglömd skogsarbetare. Det dröjde ytterligare 15 år innan Polen och Ungern vågade göra någon som helst ansats till ekonomiska reformer och ytterligare 20 år innan det skedde betydande politiska reformer som befriade Östeuropa från den påtvingade sovjetiska unionen.

Mycket kan förändras under fyrtio år. Men frågan är om exempelvis Tjeckiens legendariska dissident och sedermera president, Vaclav Havel som under våren 1969 sände program i Radio Free Czechoslovakia kunde vänta sig att Tjeckien 40 år senare skulle vara ordförande för en alleuropeisk union - en union som dessutom ofta anklagas av fackföreningar och vänsterpartier runtom i Europa för att vara för marknadsliberal för sitt eget bästa? Troligtvis inte. Lika lite som Sovjetunionens fall var något man förutsåg i den akademiska litteraturen eller politiska pressen under 1980-talet har den Europeiska Unionens tyngd och djupa integration av medlemsstaterna varit något man förutsåg för ett par decennier sedan. Men av alla historiska faktum vi idag tar för givet var kanske östutvidgningen 2004 den allra minst väntade utvecklingen. En utveckling som äger en betydligt djupare historisk symbolism för östeuropéerna än vad det gör för fackföreningarna i Väst.

Den Europeiska Unionens östutvidgning är tveklöst en ekonomisk succé. Detta gäller såväl för de gamla medlemsländerna som fått nya marknader att både investera i samt flytta produktionen till och för de nya medlemsländerna som har mottagit enorma direktinvesteringar och öppnat upp sina marknader. Rent storleksmässigt är de nya medlemsländerna minst sagt ekonomiska dvärgar.

Hela knippet länder som gick med 2004 motsvarar drygt en ekonomi av Nederländernas storlek. Tillväxten har dock varit god de senaste åren och på en rad områden som infrastruktur, miljölagstiftning och korruption har stora framsteg gjorts. Medlemskapet i den Europeiska Unionen innebär inte bara en öppning för marknaden, det handlar även om en inkludering i regelsystem och spridning av offentlig förvaltning av en typ som inte existerade under kommunisttidens trötta dagar. Fortfarande sker det en betydande eftersläpning på många områden men de positiva konsekvenserna har utan tvekan vida överglänst de negativa.

Det finns givetvis även stora skillnader mellan olika länder som gick med 2004. Slovenien, Estland, Tjeckien och Polen framhålls som positiva exempel på smidig transition och stabil politisk utveckling. Slovakien och Litauen har bitvis haft det svårare att integreras i EU men problemen har oftast varit temporära och i exempelvis Slovakiens fall varit kopplade till svagt ledarskap. Överlag finns inga betydande skillnader i hur utvidgningen påverkar de östeuropeiska staterna. Vad de har gemensamt är givetvis det kommunistiska förflutna och hur det i olika grad påverkade alla de östeuropeiska ländernas politiska och ekonomiska kultur.

Givet denna överlag positiva utveckling är det därmed något underligt att en fortsatt östutvidgning inte är en självklarhet. Än svävar myten om den polske rörmokaren kvar över Västeuropa och på samma sätt som man öppet demonstrerade i mars 2005 mot hotet mot den ”europeiska sociala modellen” har man i Västeuropa en inneboende skepsis mot vad nya medlemsländer kommer tillföra unionen. För opinionen i vissa europeiska länder, som Österrike och Tyskland, verkar det kvitta om myterna stämde. Exempelvis rapporterade Newsweek den 17 oktober 2005 att antalet polska rörmokare till antalet var 150 stycken i Frankrike. Samtidigt fanns det i hela landet drygt 6000 lediga platser för rörmokare. Under samma period registrerades drygt 100 nya rörmokare i Storbritannien. Därtill måste läggas de myter och vanföreställningar som finns om de stater som fortfarande väntar på medlemskap. Skräcken för den andre är alltjämt påtaglig i Västeuropa och det kan komma att ta lång tid innan östutvidgningen och närheten till de nya medlemsstaterna blir normaliserat i det europeiska medvetandet.

Den polske rörmokaren, som fick rollen som galjonsfigur för faran från öster, blev i själva verket varmt välkomnad av västeuropeiska arbetsgivare. En liknande situation mötte de flera miljoner östeuropéer som efter utvidgningen flyttade till Storbritannien, Irland och Spanien. Migrationsvågen är utan konkurrens den största detta sekel i Europa och har fört med sig en rad positiva konsekvenser. Först och främst har den avhjälpt den stora arbetsbrist som funnits i flera jobbsektorer i dessa länder. Denna arbetsbrist har inte bara varit akut i låglöneyrken utan även i högkvalificerade yrkeskategorier som tandläkare, läkare och ingenjörer av olika slag.

De naturliga konsekvenserna av denna migrationsvåg är givetvis att språkkunskaper, pengar och erfarenheter i många fall sedan följer med till hemlandet. Under 2008 observerade man i Storbritannien att många av de polska emigranterna i själva verket återvände till hemlandet. En ökad politisk stabilisering under den nya regeringen tillsammans med en allt starkare valuta och ekonomi visade att många av migranterna inte på något sätt var permanenta bosättare.

En slutsats som måste dras av östutvidgningens konsekvenser är att fortsatt utvidgning troligtvis är ett av de få verkningsfulla geopolitiska verktyg som EU besitter. Själva incitamentet till medlemskap verkar som en mycket potent motiverande kraft för prospektiva medlemmar. En avstannad - eller en alltmer stagnerad och av kultur och religion villkorad - utvidgningsprocess kan riskera att beröva EU detta verktyg. Både Ukraina och Turkiet är i det här avseendet kritiska länder vars potentiella medlemskap kommer vara betydligt mer laddat än för de östeuropeiska länderna eller Balkan.

Östutvidgningen har visat att länder med en främmande politisk kultur, betydligt svagare ekonomi och framförallt med en betydligt fattigare befolkning kan integreras i unionen på mindre än ett decennium utan vidare problematiska tillvänjningsperioder. Att uppmärksamma denna lärdom från den senaste utvidgningsprocessen måste prioriteras om fortsatt utvidgning ska ligga på den Europeiska Unionens agenda i framtiden.

Tidningen kan läsas här och alla artiklar ligger upplagda på hemsidan.