Cwejman

Ny blogg på adressen: www.luf.se/adam eller adam.luf.se - välkommen dit!

Nyligen antogs i det Kafkaartade rådet för mänskliga rättigheter en ickebindande resolution som menar att kritik mot religionen (det är i bestämd form eftersom Islam är den enda religionen som åsyftas) ska räknas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt har påven återkommit i sin roll som förkunnare av religiösa dogmer som går stick i stäv med verkligheten (ni vet, den där platsen som religioner ofta skyr) . Som tur är sätter The Lancet påven på plats och varnar för att religiös dogmatism faktiskt inte kan ha första prio när det kommer till vetenskap och människors liv. Likaså går nästan 200 NGO;s ut med ett öppet brev och protesterar mot FN-resolutionen.

Det är viktigt att komma ihåg att den katolska kyrkan och de muslimska organisationerna har reella ambitioner att spela politiska aktörer som inte räds att lämna de gudomliga domänerna för att peta i både inrikespolitik såväl som sexualundervisningen. Resultatet är - som synes - katastrofalt och visar på den vaksamhet som måste finnas när religiösa organisationer och länder gör anspråk på att blanda sig in i värdsliga ting. Religionen kan givetvis inte vara undantagen från kritik och granskning och bibeln kan givetvis inte utrota AIDS.

En detalj i sammanhanget är kanske att de enda ickeafrikanska eller ickemuslimska länder som gav sitt stöd till resolutionen var Venezuela och Vitryssland. Än mer förvånande är kanske att dessa länder sitter i ett råd vars syfte är att värna de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten. FN;s roll i dessa frågor lämnar jag därhän, frågan avhandlas dessutom bra i senaste NEO (tyvärr ej på nätet).

Den tydliga målsättningen för både den katolska kyrkan och de muslimska regimerna är att återinföra religionens roll som global aktör. Vad gäller påven kan man knappast hoppas att denna institution kommer göra avkall på sina anspråk. Här handlar det om en politisk och religiös institution som haft ordentlig verksamhet i nästan 2000 år och vars ambitioner alltid har varit att maximera sitt värdsliga inflytande. Motståndet mot Italiens enande under 1800-talet är ett exempel och besvikelsen över det minskade inflytandet de senaste hundra åren går inte att ta miste på. Det är på något sätt ironiskt att den institution som gör störst anspråk på att ha en gräddfil till den store skäggige och basar över himmelens portar samtidigt är så oerhört intresserade av att peta i människors privatliv.

Så länge det inte sker en ordentlig separation mellan moské och stat i den muslimska världen får vi nog dessutom vänta oss att 2000-talet blir en följetong i försök att skydda, säkerställa och framhäva religionens oersättliga roll för människan och hela mänskligheten (oavsett religiös tillhörighet). Processen är inte oväntad och var under många långa år högst närvarande i Europa. Det förefaller dessutom inte troligt att katolska kyrkan kommer ge upp kampen i Europa.

Skillnaden är givetvis att separationen mellan kyrka och stat varit genomförd i Europas sen 1400-talet (tidigare i vissa länder) och även under inkvisitionens dagar fanns det fortfarande en legal uppdelning mellan kyrka och staten. Ett exempel på detta var att inkvisitionen ofta dömde människor men helt saknade möjligheter att utföra domarna. Själva idén om en sekulär lag stympar kyrkans möjligheter till makt och inflytande. Tyvärr är Islams inblandning i rättsväsendet annorlunda i många muslimska länder och det skapar en grogrund för att åsidosätta upplysningsprinciper som yttrandefriheten. När det är religioner och inte individer som har rättigheter blir det lätt problematiskt.

Deltog idag på ett seminarium anordnat av Timbro med anledning av kulturutredningens resultat. Gäster var bland annat Eva Swartz chefsutredaren för nämnda rapport, Pär Gudmundsson och f.d kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp). Det var dock endast Gudmundsson som snuddade vid något riktigt intressant under seminariet.

Lösa funderingar efter seminariet:

Själva faktumet att vi har en kulturpolitik betyder i klarspråk att det är ett politiskt sakområde med en tydlig avgränsning. Departement, utredningar, budgetar möter tveklöst en avgränsningsproblematik. Därav diskussionen "vad är kultur", detta är inte endast en fråga sprungen ur en konservativ mentalitet om "fin" eller "kvalitativ" kultur, det är även en ren fråga om förvaltning och redistribution (en poäng Gudmundsson lyfte) som kräver att avgränsningar görs. Här uppstår givetvis en rad problem. Eftersom kulturen då implicit är politiserad (styrd och villkorad) och kräver någon form av urvalsprocess. Detta problem möter både borgerliga och socialdemokratiska regeringar och kommer knappast försvinna.

En intressant poäng som nämndes av en deltagare i seminariet var att när utredningen 1974 kom fick den skarp kritik från vänsterhåll för att kulturen definierades av socialdemokraterna och styrdes därför på ett elitistiskt sätt. Mycket förändras och man får dra slutsatsen att gårdagens radikaler har blivit dagens socialdemokrater. Man får börja leta i väldigt perifera delar av vänstern för att hitta en enhetligt frihetlig inställning till kulturen och medborgaren.

Tydligt blir även att den ickemateriella, nya, udda eller dolda kulturen inte är intressant för kulturpolitiken. På seminariet var medelåldern hög och med det följer givetvis en klar uppfattning om vad kultur är och vad som bör bevaras. Poängen är att World of Warcraft-klaner, Corporations i Eve, rollspelskonvent som Gothcon, noisespelningar i Mölndal, animegallerier på nätet i alla avseenden vidrör kulturbegreppet. Det handlar om någon form av skapande eller kollektiv handling med syfte att skapa och interagera. Som tidigare nämnt nöjer jag mig med en minimumdefinition av kultur (vad i varje givet ögonblick betraktare kan enas om är kultur). Dessa kulturformer har aldrig definierats av etablissemanget eller av något kulturråd som kultur - det är lek eller slöseri med tid, i värsta fall även farligt.

Häri ligger generationsproblematiken. Dagens politiker och kulturutredare har utifrån sin position en såpass tydlig avgränsning av det kulturella och kan därför inte se bortom sina rekommendationer för denna kulturs överlevnad. Deltagarna på Gothcon eller i någon WoW-klan har inte ens varit involverade i kulturpolitikens sfärer och har därför inte resonerat kring sin verksamhet ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Deras kultur är i alla avseenden fri. Birgitta Rydell säger i alla fall något kärnfullt: "Man måste skilja på kultur och kulturpolitik". Sant, kulturutövare är nog inte medvetna om deras verksamhets kulturpolitiska koppling innan staten har satt in sina utredare och nämnder och skapat en kulturpolitik för givet område. Denna uppenbara risk fick vi nyligen erfara när socialdemokraterna fick för sig att Sveriges ekonomiskt mest välmående kulturform, dataspel var i behov av politisering. Ve och fasa.

Kärnfrågan blir: Kan vi planera för framtida kulturformer och skapa kulturpolitiken därefter? Tillåter kulturen detta och framförallt; är den behov av politiseringen? Kulturpolitiken av idag verkar alltmer anta karaktären av musealt bevarande av döende kulturformer eller där utövarna är såpass vana vid statligt stöd att alternativen är omöjliga. Jag säger död åt kulturpolitiken, länge leve kulturen!

Åsa Linderborg är verkligen rasande. Vreden riktas mot alliansen som enligt Lindeborg hatar kultur.

I synnerhet den samhällskritiska, sökande eller experimentella kulturen riskerar skadas skriver Lindeborg:

Om Linderborg kan peka på minst EN betydande samhällskritisk, sökande eller experimentell kulturströmning inom litteraturen, musiken eller konsten vars blotta existens förutsattes av statlig kulturpolitik eller kulturstöd så har vi en diskussion. I nuläget skjuter hon vilt från höften.

Jag vill påminna om det Kubanska punkbandet Porno Para Ricardo. Deras verksamhet har motarbetats av statliga myndigheter gång på gång och sångaren har arresterats flera gånger. I en intervju med en anarkisttidning uttryckte sig sångaren på följande sätt:

the saddest thing is that some people believe that they need the state to support their creativity and are not conscious of the “do it yourself” spirit that has always been the standard of rock and roll.

Jag tänker understryka det här extra noga: Samhällskritisk och experimentell kultur frodas inte i ett av staten sanktionerat klimat. Själva förutsättningen för att skapa kultur i förhållande till och i kontrast mot etablerade kultur eller normhegemonier av olika slag är att inte vara beroende av pengar och vilkor från etablissemanget eller politiserade och styrande organ.